Facebook
Följ oss på Facebook
Stäng
Erlings resor
30 Mars 2015

Ami är på väg "hem" till Alperna ?...


Redan vid landningen på Innsbrucks flygplats omger de mig och under den korta promenaden över plattan till terminalen känner jag intensivt deras närvaro: de fantastiska alperna.

Den unge chauffören på flygbussen (kan han ha fyllt 20?) hälsar med ett glatt leende mig välkommen till hans hemstad och önskar en trevlig semester.Inte har jag då hjärta att berätta om min planerade resa vidare söderut.På järnvägsstationen besöker jag butiken, där frukt, vattenflaska och tre alp-deckare just får plats i ryggsäcken.  Uppe på perrongen möts jag av flera väntansfulla glada resenärer med skidor och stort bagage.

Jag har all möda att hissa upp min långa resebag på tågets branta metalltrappor, men andra verkar ha det svårare. I smyg måste jag  småle åt flera mycket chicka italienskor: i tajta kjolar och med sååå höga klackar är det en ren prestation att stiga på tåget! Handväskorna med glitterdekor är i storlek av en normal resväska och knappast ämnade för skidbackar. Vilken tur att tåget går ända till Bologna!
 

Südtirol för mig!

Glädjen bara växer för varje kilometer som vi rullar fram. Bekanta orter och landskap mellan snötäckta berg passerar revy bakom fönstret. Hur jag än försöker kämpa emot, kommer tårarna när jag söder om Brennertunneln får syn på de typiska gårdarna på sluttningar. Dessa gamla vitkalkade hus med vackra träinslag, små fönster, fina stallar och höloft känns så välkomnande och trygga. Detta är ”mitt” Südtirol och jag inser hur mycket jag saknat denna lilla plätt på jorden, i Italiens nordligaste del. Det har ju gått närmare 5 månader sen mitt sista besök. . .

Framme

Efter att ha lämnat tåget i Brixen, färdas jag en timme i bussen på kurviga vägar som leder till mitt mål, en liten ort högt ovanför dalen. Väl framme i det träpanelprydda rummet kan jag packa upp väskan och får nu se framemot 10 nätters sömn i den sunda bergsluften.
Efter en sovmorgon går jag halv tio tiden till bussen, som ska ta mig till linbanan i St.Ulrich. Vid bussplatsen får jag sällskap av flera äldre damer som redan är på hemväg från sina affärsbesök. Klädda i täckjackor med långa klänningar under och de gråa håren prydligt flätade runt huvudet, hälsar alla glatt ”Grüss Gott” och kommenterar dagens väder. Lite senare får man ännu en glad vinkning när de stiger av vid sina gårdar. Här längs vägen står ofta mjölkkannorna och väntar på mejeribilen. Denna sköna friluftsdag bland de oförglömliga Dolomiterna får sin kröning på bykrogen, när min favoriträtt Schlutzkrapfen ställs på bordet.

Borta bra men hemma bäst?

Dagarna går och snart är det dags att åka hemåt igen.
Men – jag är ju hemma här också, hur är det möjligt? Visst, vi KAN ha flera hem: när vi reser, oavsett plats eller land, vidgar vi våra vyer, får både förståelse och intresse för andra människor och kulturer. Livet blir så mycket rikare med flera hem och många grannar!
Som tur är behöver jag denna gång inte vänta så länge: i maj går bussen åter mot Südtirol  och jag skulle bli väldigt glad om jag fick visa  Er mitt Dolomiten-hem.  Efter den långa vintern räknar murmel-Anton  redan dagar till avresa och han har lovat att ta väl hand om Er.

 
Många varma alp-hälsningar

Ami

 



 

Dela på Facebook
Sök resa
Sök resa
Amis hörna HB